Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Sofiaflickornas historia
Vår historia börjar 1936 då Maja Carlqvist grundade Sofiaflickorna. Nedan har vi samlat Majas egen historia och en sofiaflickas berättelse från sin tid som aktiv 1968, samt pressklipp, medaljer och utlandsturnéer från våra 80 år som gymnastikförening i Stockholm. 
Maja Carlquist - Sofiaflickornas grundare
Till Olympiaden i Berlin 1936 togs Maja Carlquists femteklass, som bestod av 20 elvaåriga flickor från Sofia skola, ut för att visa upp svensk skolgymnastik. Maja Carlquist fick mycket beröm för sina flickor och väl hemkommen från Berlin bildade Maja föreningen Sofiaflickorna. 

Maja Carlquist var den första kvinnliga gymnastiklärare som framgångsrikt genomförde ett avspänt och rytmiskt arbetssätt. Detta i kontrast till den då rådande "militäriska" Ling-gymnastiken. 

1939 var Sofiaflickorna på sin första USA-turné. Det var greve Folke Bernadotte som insett vilken fin Sverigereklam Sofiaflickorna kunde göra med sin svenska gymnastik. De gjorde enorm succé och stannade i USA i tre veckor. Denna turné lade grunden till många efterföljande turnéer. Idag har man hunnit med att besöka ett 20-tal länder och gjort över 1600 uppvisningar. 1996/97 var man på Hawaii tillsammans med Kämpinge GF och Vendelsö GF. 

Sofiaflickorna var en uppvisningstrupp och Maja var i princip emot tävlingsgymnastik. Hon menade att truppen fick stå tillbaka för individen i sådana sammanhang. Vidare ansåg hon att man inte skulle använda sig av musik i gymnastiken då hon menade att rytmen i rörelserna skulle komma inifrån. 

Maja Carlquist avled den 20 juni 1968, men hennes död innebar inte slutet för hennes gymnastik. Sofiaflickorna fortsätter sin verksamhet och många av de rörelser Maja komponerade ingår nu som en naturlig del i de flesta gymnastikprogram. Även om man nu följt tidens utveckling med att bland annat använda sig av musik och delta i tävlingar tränar man fortfarande de "gamla" Sofiahoppen samt traditionellt hopprep. 
Maja berättar
Lyckliga äro de barn, som fått växa upp i en småstad. Här slår livets varma pulsslag och människorna upplever den samhörighet, som, enstöringen och den intellektuellt högfärdige till trots, alla människor innerst inne längtar efter - - här finns den rogivande enformigheten, som ger tanken fantasi - här har leken sprungen ur barnens egen fantasi sin hemvist - leken utan restriktioner och konstruerade hjälpmedel - här är det nära till blåsippshagen - vitsippsbacken och liljekonvaljestället - och här tar skogen vid inpå knutarna och lockar till det underbaraste av alla äventyr - indianer och vita. Så var vår miljö.

Jag föddes i Mariestad 1884 - efterlängtad påstods det, eftersom det förut fanns tre pojkar i familjen. Det kom en pojke till efter mig. Huset som var mitt hem - var ett litet sött grått tvåvåningshus, som låg mitt emellan stadens största hus, Stadshotellet, och "nya huset", det kallades så för det var nybyggt och tre våningar högt. Till "Nya huset" hörde en gård, som av oss ungdomar rätt och slätt kallades "andra går´n" och det var på "andra går´n" vi lekte. Jag lekte jämt med pojkar - pojkarna gillade mig, jag fick vara häst för att jag sprang så bra. I "tre slag och ränna" tog jag lyra lika bra som pojkarna. I "tre slag och ränna" kastade vi slagträet till varandra två stycken och sen skulle nån försöka slå det ur handen. Gick inte det så hade han förhandsrätt att välja första, och jag var mycket stolt när de valde mig före en pojk - det ska jag aldrig glömma. Springa kunde jag och slå lyra kunde jag och brännboll gick också bra. 

Vad som var särskilt roligt var när vi var ute i Sandbäcksskogen hos pojkarna Hedenstierna, där de hade en stor skog och där vi lekte indian och vita. När man blev tillfångatagen, så band de en vid en trädstam och sen bombarderades man med rutten svamp - jag kan aldrig glömma hur roligt vi hade. Indianerna var utklädda med fjädrar på huvudet men de vita var klädda som vanligt. De slogs med varann. 

Min pappa tillhörde missionsförsamlingen, så jag fick inte gå i kyrkan på söndagarna utan i missionshuset. Det var bara på julafton som vi gick till kyrkan i julbön. Min pappa hade två affärer. En var i vårt hus - det var en diversehandel. Så var det den andra butiken i "nya huset" och där fanns fint porslin och konstsaker. När jag stod på pappas bodtrapp, som låg utmed Stockholmsvägen så anade jag föga vart den vägen skulle bära. Om man skulle åka järnväg så fick man först åka efter häst till Moholm. Där tog man järnvägen och bytte så i Gårdsjö. Första gången jag var i Stockholm var när jag sökte till GCI.

Jag började skolan när jag var sex år och gick i Mariestads flickskola. Ja, inte var det roligt med läxor för den som helst ville leka och inte heller var det roligt att sitta stilla för den som var så livaktig. Jag hade elektricitet i kroppen. Men så gick det som det gick - när de andra fick sitta i bänk och ha bänkkamrat - då fick jag sitta på en stol mitt i gången. Men så en dag säger lärarinnan: "Nu har Maria Dahlberg suttit ordentligt så länge, så nu får Maria sitta i bänk." Men, o ve´, innan timmen var slut satt jag på min stol igen.

Men det fanns tre ting som jag dyrkade: läsa vers - botanik och gymnastik. Rytmen i språket - blommornas rytm - rörelsens rytm. Jag kan känna än i dag, hur mitt hjärta bankade av stolthet, när överstelöjtnanten stötte med sin käpp i golvet och på renaste ästgötska brummade sitt: "Bravo, lella Dahlberg." 

Att jag lyckades krångla mig genom åtta klasser av svensk flickskola, det är ett bevis så som något, att det finns pedagoger, som ser mer än läxans bokstav. 

Min morfar var apotekare i Askersund och hette Sohlberg. Där hade jag mitt sommarställe. Mormor tillhörde väckelserörelsen, som gick genom världen då, men det var inte morfar med på alls. De hade ett underbart gammalt hus med en underbar trädgård och de vackraste rosor man kan tänka sig. Och mormor var en sådan blomvän. Så hade de ett stall och där hade de en gammal vurst. De hyrde hästar av grannen och varje söndag for vi i vursten. På vursten fick man sitta med ryggarna mot varann och det var ju så roligt det inte går att beskriva i ord. I Askersund hos morfars var jag alla somrar. 

Jag kan inte glömma en gång när det kom cirkus till stan - och jag visste ju inget roligareän att få gå på cirkus för det hade jag fått göra en gång i Mariestad. Men i Askersund fick jag inte gå på cirkus för mormor var sträng. Varje morgon läste hon ur en bok och vi fick på knä på en pall mot stolen medan hon hade bön. 

Men morfar var tvärtom. Han var ju apotekare och tillhörde alldeles motsatt uppfattning. var världslig, men han var ju bra på sitt vis. 
Som sagt, jag kan inte glömma när det kom cirkus till Askersund. Jag visste ju att jag inte fick gå dit. Men så en dag var jag ledig, annars fick jag ju inte springa utanför trädgården utan fick hålla mig innanför. Ja, den där dan kunde jag inte låta bli att gå till cirkustältet. Jag tog isär tältduken för att se hur det såg ut innanför. Då kände jag en hand på min axel. "Kära barn, vad gör du här?" och där stod mormor. Hon hade sett mig i skvallerspegeln. Då var jag 10 år.

Min hela längtan var att få bli gymnastikdirektör - men nej sade min pappa. "Det är okvinnligt", sade han. Jag skickades i stället till en hushållsskola i Uppsala - jag var där en termin - jag kände en student när jag kom dit, men hela studentkåren, när jag reste. Dock var jag fostrad i Herrens tukt och förmaning, så jag kunde nog hålla de unga männen på lämpligt avstånd. Ingen hade så roligt som jag, det blev serenad, åktur efter häst i korgvagn - nationsbal varje lördag. Jag hade en vanlig vit bomullsklänning - den var lång - den blev liksom grådaskig nertill men det avhjälptes nödtorftigt med öl, sen fick den duga. Ack ja. Så roligt jag hade. 

Terminen vid hushållsskolan hjälpte emellertid inte - grillerna satt kvar. Då skickades jag till en tant i släkten - hon var ett orakel att tyda gåtan vad vi ungdomar passade till. "Du skall bli gymnastiklärarinna", sade hon. "Det får jag inte för pappa - och förresten mina betyg räcker nog inte till." Hon svarade "Kom till mig i Stockholm, jag skall ordna saken." 

Hon skrev ett brev till general Munthe, som var ordförande i GCI:s styrelse. Jag skulle lämna det och invänta ett nytt, som han skulle skriva till professor Törngren, föreståndare för GCI. Professor Törngren läste - och säger: "Har hon läst vad det står?" "Nej, det har jag inte." - "Är hon rak i ryggen?" - "Var så god och se", sa jag och gjorde helt om. Jag kom in. Vad månne stod i detta brev? Hela mitt liv förblir det en hemlighet. 

På GCI blev läxan lika mycket lust som den förut varit tvång, trots att det var böj´. och sträck´. och giv akt´. och höger om´. och vänster om´. Jag gick ut som etta. Detta var år 1909. 

Jag kom först till en skola i Berlin som hade svensk gymnastik. Nästa termin blev det Kalmar och så 1910 kom jag till Sofia skola.

Nu hoppar vi framåt i tiden, till 1951 i Canada. Dom frågar mig alltid när jag kommer till ett nytt ställe: är det något särskilt fru Carlquist önskar, och fru Carlquist har alltid önskningar. När jag kom till Canada var det mitt livs högsta önskan att få se en riktig indian. "Det ska vi ordna", sa dom. Det var i Seattle. Där kom en indian i full ornat, och han hette Hövdingen över alla Hövdingar - aldrig glömmer jag detta. Och flickorna blev så i extas, så när han stod där och skulle fotograferas så la dom sig runt omkring i något slags knäböjande ställning för att riktigt beundra honom så att han skulle förstå hur lyckliga de var att få se en riktig indian. Han hade en hög ställning bland indianerna eftersom han fick fara till drottning Elisabeths kröning. Han var väl en 30-40 år. När han trädde in i all sin glans skramlade älgtänderna. Och då blev jag så glad. Jag läste alla indianböcker som fanns när jag var flicka. Inte sådana där flickböcker läste jag, nej, indianböcker skulle det vara, för jag lekte ju bara med pojkar. Jag var en pojkflicka, å var det inte mer med den saken. Men det ordna upp sig sen. 

Vi kom till Vancouver Island, och då frågade de som vanligt om det var något särskilt jag önskade. Och då ville jag väldigt gärna se laxen hoppa. Hoj, här hoppar de jämt, sa han. Så det går bra att få se den. Jag hade ju läst en bok om hur laxarna hoppade i en fors. vi fick se laxarna hoppa i forsarna. Det var stiligt - det var rena äventyret. 

Första gången jag var i USA önskade jag att jag skulle få träffa Elsa Brändström. Och så ville jag gärna höra äkta negro spirituals, sjungna av negrer. Vi var i den internatskolan där Stael von Holstein var studierektor. Vi var inbjudna till en internatskola och dit for vi.Brändström var inbjuden på kvällen för att vi skulle få träffa henne. Och då sitter vi på kvällen, alla flickorna och allt folket som tillhörde skolan. Jag bad Elsa Brändström berätta något ur sitt rika liv. Men då berättade hon inte om sig själv och sina upplevelser utan talade med flickorna om hur värdefullt det var för dem, att de fick göra en så lång resa. Hon sa att de skulle lägga märke till nu när de kom ut i världen, att människor är sig ganska lika med samma svårigheter och  glädjeämnen. Det tycker jag är något väldigt viktigt att man får upptäcka när man reser. Elsa Brändström sa, att flickorna var lyckliga som fick komma ut när de var så unga. Det var som en gloria omkring henne, hennes gestalt var så strålande där hon stod i kvällsskymningen. Hon talade inte om sig själv - hon talade bara om flickorna. 

Så var det sång. Kökspersonalen på skolan var negrer och de hade granna röster. De sjöng den ena sången efter den andra med sina djupa metallklingande röster. Skymningen hade redan fallit och eldflugor flög och det glänste till här och där medan de sjöng om Joe och Jim. 

En annan gång när jag kom till USA frågade bestyrelsen mig vad jag särskilt önskade. Jag sade att min enda önskan var att få trycka Hammarskjölds hand. Det var under Suez-krisen och han hade inte varit ur kläderna på flera nätter. Jag fick trycka hans . Detta glömmer jag aldrig. Jag minns det som en nådegåva. 

1948, då vi landade i USA så svarade jag: Jag har bara en önskan och det är att få träffa Carl Milles i Cranbrook. Det ska vi ordna sa bestyrelsen. Så kom vi då dit. Där var hur mycket folk som helst, det var det vackraste väder, och fontänen spelade som en dröm. Vi skulle ha uppvisning runt fontänen. Och jag var så rädd att de skulle trilla ner i det där vattnet. Och jag sa åt flickorna: Tänk inte på att ni ska komma samtidigt och sånt. Bara ni tappar hopprepet för då faller det i fontänen och då är vi sålda. 

När det var slut kom Carl Milles fram och så säger han: "Nu är jag så rörd att jag knappast kan tala. Nu har ni helgat stenarna på min gård, nu har de blivit heliga för mig."Tänk, att få bära detta med sig i hela sitt liv. Jag kan aldrig någonsin glömma detta. Det är det finaste minne jag nånsin fått. 

Vad hände sen? Dan därpå hade prins Bertil mottagning på sitt fina hotell - det var ju pionjärjubileum, så det var såna där fina herrar som var med. Då kommer Hilding Rosenberg fram till mig och säger: "Hur kan fru Carlquist få in musik utan musik?" - "Ja, professorn förstår, vi har ju båda ett instrument. Och det är med mitt instrument som med ert - det ska stämmas först. Hur ni stämmer ert har jag inte en aning om, men jag stämmer mitt när jag frigör kroppen från hämmande spänningar. Kan jag då få rörelsens rytm att stämma med kroppens naturliga rytm, då spelar melodin." - "Det var det bästa jag hört i hela mitt liv. Hur kunde fru Carlquist säga något så bra?" - "Ja, vet professorn, det har legat latent hos mig, och när en så framstående man som ni frågade mig, så öddes den logiska analysen." Tack gode Gud att jag fick säga detta. 

Nu skall jag berätta om Karl-Gerhard. Det var på Svenska kulturveckan i Helsingfors. Bland andra inbjudna var Karl-Gerhard och jag själv med Sofiaflickorna. Frälsnings-soldater var också inbjudna. Så skulle Karl- Gerhard hålla tal och då gjorde han sig kvick på deras bekostnad för deras uniformer. Frälsningssoldaterna blev stötta och gick sin väg. Jag tyckte det var illa gjort och sa: "Man gör inte så, Karl-Gerhard, såg du inte att frälsningssoldaterna gick sin väg?" Han svarade: "Jag gör vad som faller mig in." - "Ja,är precis det jag gör nu, jag med - jag gör vad som faller mig in", sa jag. 

Några år senare skulle Torsten Tegnér fylla år, och det skulle firas på ett mycket fint hotell. Dom hade bett mig säga några ord. Och där var Karl-Gerhard. Jag sa så här:
"Från lärkornas vingar hör TT bruset
det låter som sång på väg upp mot ljuset
Vi ville så gärna om allt gott sia.
Din vän Flickan från Sofia." 
Bäst på hela kvällen, skrek dom. Då blev jag så tänd, att jag, när jag gick förbi Karl-sa: "Kommer du ihåg Helsingfors?" - "Satkärring" fick jag till svar. 

Så skulle Karl-Gerhard fylla 70 år och då skickade jag det bästa porträtt jag hade, ett fotografi som var taget av NK:s fotograf, en bild som han kallade "Damen i blått". Den hade tagits en dag helt oförberett därute i Kungsträdgården. Ja, den bilden sände jag till Karl-Gerhard och försedde den med påskriften: "Hjärtliga lyckönskningar till min vän Karl-Gerhard från Satkärringen." Karl-Gerhard tackade omgående med orden: "Stiligare kärring finns inte. Din tillgivne vän Karl-Gerhard."

1956, när Sofiaflickorna skulle över till USA, skrev Oleg i Svenska Dagbladet, att han inte kunde förstå hur en dam på över 70 år kunde orka sådana strapatser, som resa över amerikanska kontinenten. Han antecknade vad jag svarade. 

Jag får träna förstås, nästan rent olympiskt. Fast jag har kanske ett ganska originellt program. Trappspringning i kanslihus och banker, besök hos mäktiga herrar som har pengar. Man skall inte bara gå till rätt person, man skall gå in på rätt sätt. Om folk visste hur viktigt det är att gå riktigt, att gå mjukt, att inte spänna sig. Jag förstår mycket väl, att så många har så ont i ryggen. De går fel och de sitter fel, förmodligen  ligger de fel också. 

Vidare har jag min enmansteater. Folk säger att Karl-Gerhard och jag är dom enda, som kan spela underhållande enmansteater. Jag reser omkring och visar folk hur de skall gymnastisera, jag gör det ensam, instruerar och demonstrerar. Sånt kommer man i form . Och så lär man sig så mycket av att lära andra. 

Och så äter jag förståndigt förstås. Det kanske är det allra viktigaste. Aldrig kött och aldrig ägg. Men gärna ris, morotssaft och grov gröt. Trist? Tja, man äter väl inte för att ha roligt. Jag tar skadan igen genom att synda på annat sätt. Jag dricker kaffe. 
En sofiaflickas röst
Anförande 16 oktober 1968 
En dag på våren 1939, jag var då 10 år, blev jag tillsagd av min klasslärare, som jag också hade i gymnastik, att fråga fru Carlquist om jag fick börja i Småsofiorna. Jag gick nämligen i Sofia folkskola och kände det som en verklig komplimang att få en sådan chans. Maja Carlquist och hennes Sofiaflickor var då mycket uppmärksammade av oss övriga elever och man såg upp till alla Sofior. "Fröken" Carlquist var vi däremot litet rädda för. Hon såg så sträng ut och de som hade henne i gymnastik sa också att hon var det. Därför gick jag i flera dagar och gruvade mig för hur jag skulle bära mig åt när jag skulle framföra min fråga och vad jag skulle säga. Jag övade allt i förväg och en dag när Maja Carlquist passerade i korridoren utanför vårt klassrum fattade jag mod och gick fram. Allt gick bra och jag blev helt lycklig när Maja Carlquist svarade: "Du kan komma på torsdag kl 6". 

Innan jag börjat påverkade hon mig alltså att inte fuska med någonting utan att göra mitt allra bästa. Detta var så betecknande för hennes ledarförmåga - man kände så tydligt att här ställdes krav på en. Det stimulerade, samtidigt som man var rädd att göra fel. - En gång i början av min tid i Småsofiorna glömde jag en träningskväll och när jag kom på det trodde jag att jag skulle få sluta för att jag slarvat.
Maja Carlquist ville inte bara fostra oss till bra gymnaster med en god träningsvilja, hon ville också att vår stil skulle motsvara vår gymnastiska standard. Antikens fostran och ideal var hennes riktmärke och vårt emblem, som sonen Bengt komponerat består av två vingar som symboliserar jämvikten mellan en sund själ och en sund kropp. En Sofiaflicka måste därför följa vissa regler: 

1. Ej ha make-up.
2. Ha frisyr, där håret ej hängde i ansiktet, som Småsofior skulle håret vara opermanentat.
3. Ha lågklackade skor.
4. Helst inte äta kött.
5. Vara nykterist och icke-rökare.

På resor och träning följdes nog reglerna ganska väl men kött åt vi trots alla försök att få oss att avstå. Det var inte så lätt många gånger att följa alla krav. När jag var 13 år permanentade jag topparna och tyckte att det var snyggt förstås, men blev tillsagd av Maja att klippa av de konstgjorda lockarna och med gråten i halsen gick jag till damfrisörskan igen. På uppvisningarna hade vi alltid ljusblå hårband för att hålla håret på plats. 

En annan gång flera år senare, jag var väl 18 år, mötte jag "Peggy", som vi Sofior kallade Maja, för på stan oförhappandes. Jag hade litet rött på läpparna och rodnade, men Maja låtsades inget utan vi pratade en stund, men just som vi skildes log hon och sa: "Tycker att du är fin nu?"! Hon hade verkligen makt över oss på ett underligt sätt och jag minns hur generad jag var den gången. Visst var det många gånger nyttigt med en fordrande ledare under dessa uppväxtår och vi påverkades av den stil vi påtvingades och lärde oss att trivas med mycket av den. Den som inte kunde anpassa sig slutade helt enkelt. 

Maja tyckte inte heller om kotteribildning inom truppen på resorna. Vi skulle kunna bo ihop med vilken som helst av kamraterna för att stärka lagandan. När det gäller det gymnastiska så fostrades vi att förstå och bli ambassadörer för Sofiaflickornas gymnastik och jag minns framförallt från resorna hur hon diskuterade och analyserade och förklarade sitt system för oss och fick oss riktigt engagerade. Om vi var justerade eller förkylda skulle vi bevista träningarna och hjälpa till att instruera våra kamrater. Man kunde få i uppgift att följa en flickas fristående och rätta henne efteråt. Detta gällde framförallt de nya, som vi också genom gott föredöme skulle fostra till goda Sofior. Balansgångar fick vi ofta komponera själva och då vi bytte friståendeprogram skulle vi med och "tycka". 

Träningsdisciplinen var sträng. Man fick alltid ge sitt bästa och aldrig vara ifrån en träningskväll utan giltigt skäl, en av de få skälen var att "mamma var sjuk". Maja lärde oss verkligen att arbeta och fick oss att känna att det lönade sig. Vi kände oss delaktiga i framgångarna och kände vårt ansvar för uppgiften. - Men det hände också att man blev missförstådd eller kände sig orättvist behandlad. Man blev utskälld efter noter och det var bara att tiga eller gråta en skvätt. Men motgångar luttrar ju och Maja var aldrig långsint. Hur som helst så har jag under mina 10 år som Sofiaflicka fått uppleva och lära otroligt mycket och Maja Carlquist har i hög grad styrt mitt liv. På vår amerikaresa 1948 engagerade hon en manlig gymnastiklärare som reseledare, som sedan blev min man och utan mina Sofiaflicksår hade jag aldrig blivit gymnastiklärare. Så jag har mycket att vara Maja Carlquist tacksam för. 

Gullveig Briandt
Medaljklubben
Under årens lopp har Sofiaflickorna tagit flera medaljer. Sedan 1987 har Sofiaflickorna tagit medalj vid nationella tävlingar och internationella tävlingar. I Sofiaflickornas medaljklubb finns alla gymnaster som någon gång deltagit vid dessa tävlingar. I år (2009) finns hela 103 gymnaster med på listan. 

Inom gymnastik och även andra idrotter kan man förtjäna utmärkelsen "Stor Grabb". Denna utmärkelse delas ut av Gymnastikförbundet efter att man har fått ihop 20 poäng, som fås för idrottsliga meriter såsom SM-vinst. 10 av dessa poäng måste vara förvärvade från internationella tävlingar. 2 gymnaster i Sofiaflickorna har tilldelats Stor Grabb; Mikaela Roos af Hjelmsäter och Tina Sahlén.

Sofiaflickornas medaljklubb
Turnéer och uppvisningar utomlands
Sofiaflickorna har lång tradition när det gäller att åka på utlandsturnéer. Genom åren har Sofiaflickorna gjort över tusen uppvisningar utomlands. Föreningen har dessutom deltagit på flera internationella mästerskapstävlingar.

Att turnera till andra länder ger oss möjlighet att visa upp vår gymnastik och sprida god PR för Sverige och gymnastikrörelsen. Det ger också deltagarna oförglömliga minnen och upplevelser av många olika slag samt många nya vänner runt om i världen. Vi hoppas därför att vi kan fortsätta att föra denna tradition vidare i många år till. 

Sofiaflickornas utlandsresor 1936-2016: 


Belgien 
1953, 1958, 1985, 1988 
Canada 
1956, 1957 
Danmark 
1941, 1945, 1946, 1949, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1958, 1959, 1961, 1990, 1998, 2000, 2004
England 
1946, 1947, 1992 
Finland 
1947, 1989, 2015 (Gymnaestrada)
Frankrike 
1953 
Grekland 
1954, 1960 
Holland 
1988, 1993 
Irland 
1950 
Island
2009
Israel 
1954 
Italien 
1975, 2010, 2014 (läger)
Libanon 
1972 
Norge 
1953, 1997, 2016
Portugal 
1953, 2003
Schweiz 
1982, 1985, 2011 
Sydafrika
2013
Turkiet 
1954, 1957, 1965 
Tyskland 
1936, 1953, 1955, 1957, 1958, 1963, 1985, 1988 
USA 
1939, 1948, 1951, 1956, 1966, 1967, 1968, 1969, 1971, 1975, 1981, 1996
Österrike
1954, 2007
Pressklipp
De uttalanden som här återges har antingen förekommit i pressen eller har nedskrivits i Sofiaflickornas gyllene böcker. De har alla givit mig förnyad kraft och inspiration till att än mer söka levandegöra de uppbyggande krafter som endast det naturliga rörelse-sättet kan utlösa - och som är gymnastikens stora uppgift - till gagn såväl för det dagliga livets rörelser som för gymnastikens resultat - och som samtidigt utstrålar den skönhet och harmoni som är ett återsken av rörelseorganismens egen melodi. 
Maja Carlquist 

Uttalanden av press och prominenta personer

Cambridge, Massachusetts 
den 12 juli 1939

Alla svenskar som sett Sofiaflickornas uppvisning under Eder ledning, ha hoppats att Ni här i Amerika åter öppnat vägen för svensk gymnastik. - Jag lyckönskar Eder till den välförtjänta uppmärksamhet Ni väckt. Framför allt beundrar man här blandningen av kraft och disciplin med frihet och naturlighet i Edert system. Från amerikansk läkarsida har jag hört förvåning över att Edra unga gymnaster föreföllo fullkomligt oberörda av den för dem ovana fuktiga sommarhettan här. Sofiaflickornas mönstergilla uppträdande och fullkomliga naturlighet har överallt väckt sympati och beundran och har visat den pedagogiska framgången av Edert arbete. 
Elsa Brändström-Ulrich 


Idrottsbladet, Stockholm 
den 29 mars 1940 

Malmö - Revolution!
Ett par års tid och mera ha vi läst så mycket översvallande beröm om Sofiaflickorna. Man "kunde dom" i förväg tänkte man, och när de nu äntligen skulle göra Malmö delaktigt av fru Carlquists nya evangelium var man smått orolig för att de små töserna inte riktigt skulle orka med att uppfylla förväntningarna. Minst sagt snälla farbröder på tre av Malmös fyra tidningsredaktioner hade under flera dagar publicerat vad gymnastikexperter i Köpenhamn och idrottsskribenter i Sverige skrivit om Sofia- flickornas tidigare framträdande. Det behövdes blott dessa återgivanden, för att den s.k. reklamen skulle bli "nästan alla tiders", och nu var man nog på sina håll en smula ängslig: hade T.T. och andra sådana där lättanständiga stockholmskritiker överdrivit? Har de kunniga danska förståsigpåarna varit för artiga? 
Nu blev man snart, ja, genast på det klara med att all oro var obefogad. Och lika fort insåg man, att man inte "kunde dom" i förväg, fastän man kände till hela deras program och visste, att de skulle komma med nummer, som inga andra flickgymnaster vågade sig på. 

Det man inte "kunde" och inte visste något om på förhand, var det sätt på vilket de gingo, rephoppade, balanserade, svingade sig, flögo och tumlade runt. Fru Carlquist behöver aldrig vara rädd för att misslyckas med sina flickor. En av dem kan i de första uppvisningsögonblickens rampfeber sno in sig i sitt hopprep. En annan kan rentav tappa sitt på golvet. Men varken den ena eller den andra kan därför förstöra någonting eller störa. Hon som snodde in sig och hon som tappade sitt rep - de snarare ökade betyget med ett plus, när de utan nervositet, utan något förläget eller urskuldande smil stillsamt redde ut härvan, togo upp repet och direkt, utan att söka, åter levde med i rytmen. 
Ja, denna rytm och denna frihet i rörelserna! 

Låt oss hoppas, att icke blott A.W. Kreigsman själv utan också alla hans idrottspojkar voro närvarande! Krigarn såg salig ut, och vi kunde förstå honom. vi ha nämligen i så många Herrans år hört honom docera, bedja, tigga och befallande ryta om rytm och om avslappning och löshet i rörelserna. och om hans diskusslungare och trestegshoppare nu sågo Sofiaflickorna, så måste de ha förstått, vad rytm och frihet från anspänning är, och vad detta betyder. 

Ni skulle ha hört, när Krigarn fram på aftonen höll tal till fru Carlquist och hennes flickor! Det var både roligt och ledsamt att höra. Det ledsamma utgjordes av en förmodan, att varken han eller fru Carlquist skulle få uppleva den dag, då hennes gymnastik blir allmän. Men den stockholmska gymnastikpedagogen är, såvitt vi förstå, en dam, som både kan och vill ... som vill alldeles fenomenalt starkt. det hon vill, det kommer att ske, och fåfängt skola åderförkalkade gymnastikpåvar och förstockade snedvridare av Ling undfly henne, förskansa sig och resa henne hinder. 
Nu tro vi oss alldeles bestämt veta om "sofiagymnastiken", att det var så Ling menade - att han i varje fall hade velat mena så. och det är nu en gång våra barn, som skola gymnastisera. Därför är det vår rättighet att verka för revolution.
S-m 


Svenska Dagbladet 
den 18 december 1942 

(recension av Maja Carlquists bok "Sofiaflickornas gymnastik") 
Ett nytt testamente 
I 100 år har den svenska gymnastikens bibel varit Per Henrik Lings "Gymnastikens allmänna grunder". Värdet av denna bibel skall icke underskattas - t o m Maja Carlquist bygger ju på den - men torde nu vara reducerad till låt oss säga gamla testamentet. Medan alla kritiker och recensenter av Maja Carlquists bok med en mun förklarat, att de aldrig läst något så enkelt och lättförståeligt om gymnastik och att deras ögon nu öppnats för rytmens och avspänningens principer, så ha ju tvärtom Per Henrik Lings idéer i 100 år missförståtts av generationer svenska gymnastikledare. T o m de motståndare till Maja Carlquist, som eventuellt finnas kvar, torde följaktligen få acceptera hennes bok som den svenska gymnastikens nya testamente. 
Oleg 


Turkiet, Sporden 
den 27 maj 1954 

Svenska flickornas prestationer väckte stor uppmärksamhet. Det går inte att med ord beskriva svenska flickornas prestation i går i Sportpalatset. Sofiaflickorna har med sina vackra kroppar, sympatiska sätt och den perfekta rytmen i rörelserna visat att gymnastiken kan vara konst. Efter att ha sett de svenska flickornas uppvisning kan vi inte hjälpa att våra hjärtan gråter då vi tänker på våra egna skolors fysiska fostran. 
Det blev en storartad upplevelse för borgmästaren, professor Gökay, professor Selim Suri Tezcan och de tusentals människor som hade samlats och de applåderade med hela sitt hjärta. 

Reutlingen, Genral-Anzeiger 
den 8 augusti 1955 

Graciös - skön - bevingad
Stormande bifall för Sofiaflickorna - kroppsskolning i högsta fulländning. Till bristningsgränsen fylld var Listhallen i fredagsafton. Den som inte kunde få en stol fick nöja sig med ståplats och även ståplatser lönade sig. Alla blickade hänfört på podiet, där Sofiaflickorna utförde sina vackra rörelser. 

På lösa fötter dansade de fram med hopprepet - kraftfullt och dock bevingat utfördes övningarna. och sedan virvlade kropparna - några fjädrande steg - kropparna spela i förtrollande rytm - betagande danshopp - ingenting krampaktigt - flickorna synes sväva och ledernas lek är lös och mjuk - rörelserna flyter ledigt och lätt i varandra - allt befinner sig i en lycklig harmoni. Hoppen över plinten förena mod, kraft och schwung och i graciös hållning flyga flickorna i salto och nackhopp över plinten.
Som snabba pilar susa de genom luften och allt går i ett tempo som tar andan av publiken - man ser musklerna spela - smidiga leder forma de svåraste övningar som omspänna hela kroppen - ingenting ensidigt, allt får sitt rätta sammanhang.
 
Facebook